Den 6e februari begav jag mig till andra sidan jordklotet för att träna judo och besöka huvudstaden i ett land jag alltid varit fascinerad av – Sydkorea.

Efter att ha vunnit Lugi Judos Johan Lopez-stipendium beslutade jag att använda pengarna till något judorelaterat. Planen var från början att besöka det mest självklara judolandet Japan, men jag ville göra någonting lite annorlunda. Jag har sedan länge varit intresserad av koreansk judo, och denna judo fick jag äntligen pröva på min andra dag i Seoul. Efter att ha fått hjälp med att hitta till min judoklubb i ett område vars namn för mig är omöjligt att uttala korrekt, och efter att ha kommunicerat via teckenspråk med den koreanska judotränaren, blev jag varmt välkommen till judoklubben.

Jag bemöttes redan de första minuterna av överraskningar då vi stod i tre led och hälsade både stående och sittandes, tre gånger för att möta blick med alla judokas. Deras uppvärmning var väldigt kort, men intensiv, och mycket fokuserad på stretchningsövningar.

En massa uchi-komi samtidigt som alla förutom jag skrek ut koreanska ord för att motivera varandra, i synkronisitet, och nage-waza tills jag knappt kunde ställa mig upp längre blev momenten innan randorin började.

Nivån på judoklubben var väldigt blandad. Där fanns de som hade 3e dan, ungdomar som hade gult bälte, och en del i min ålder som var som jag, 1a dan. Under newaza-randorin fick jag lite chans att imponera, men under tachiwazan blev det mycket fallteknik för min del. Det var precis detta jag var ute efter. 

Jag blev förvånad över hur duktiga de var på offerkast, och hur varierad judo de hade. Där fanns ingen statisk, hård judo, utan varje randori tvingade mig att vara så rörlig som möjligt just på grund av deras variation av tekniker till både höger och vänster.

Jag blev snabbt bra vän med en del av de koreaner som kunde bra engelska, och även en amerikan som var stationerad militär i Seoul. Förutom judon umgicks jag med dem en del självmant ville visa mig runt i Seoul, och jag fick även chans att upptäcka staden själv som var lätt att navigera i efter jag lärt mig tunnelbanesystemet.

När jag skriver detta har jag en vecka kvar av mycket utforskande både på judomattan och utanför. Jag hoppas kunna ta med mig mycket lärdom tillbaka till Sverige, men det viktigaste för min del är och kommer vara sökandet och nyfikenheten för att få en så varierad, oförutsägbar judo som möjligt. Jag är även tacksam för gemenskapen inom judo, och att man bemöta den vare sig man befinner sig i Lund, eller Seoul.

Från Seoul

Daniél Legraf